Att mötas virtuellt
Det tog lång tid innan jag fattade det här med chatt. Tyckte mest att det verkade konstigt och onödigt. Varför skulle jag prata med folk som jag inte kände, när jag inte tog mig tid att tala med de som stod mig närmast.
När sedan döttrarna blev tonåringar och datoranvändare såg jag hur de kommunicerade med sina vänner på nätet. Först och främst genom Lunarstorm men sen också via msn. Eftersom jag jobbade på skolan då så blev jag rätt insatt i både det goda och onda med den här typen av communities. Jag skaffade ett eget konto på Lunar mest för att veta vad det var som upptog så mycket tid för mina elever och döttrar. När sedan flickorna flyttade hemifrån blev det ett naturligt sätt för oss att umgås via msn. Några korta rader varje kväll kändes skönt. Till slut hade msn och mail blivit det naturliga sättet att hålla kontakt med även andra än döttrarna.
Så kom Facebook. Jag blev först inbjuden av min svägerska och hade nog bara som flyktigast hört talas om detta fenomen innan. Lätt som jag har att bli uppslukad av saker så satt jag snart flera timmar varje kväll och letade upp gamla bekanta och släktingar. Att mötas på nätet hade plötsligt blivit helt naturligt.
Första gången jag hörde talas om Second Life var nog när jag såg inbjudan till en föreläsning i ämnet. Jag forskade vidare lite men blev aldrig sugen på att prova själv. Men så dök det upp igen vid ett flertal tillfällen, och till slut bestämde jag mig för att i alla fall se vad det var. Det tog stopp direkt. Nu skulle jag bestämma ett namn och göra en så kallad avatar. Beslutsångest direkt och jag la ner projektet. Så nämnde en av våra kunder, ”Tänk om vi kunde ha en mötesplats i Second Life?” Och då bestämde jag mig för att kolla upp det ordentligt.
Jag loggade in på second life och gjorde mitt konto. Den första tiden irrade jag mest runt och vågade absolut inte tala med någon. Om någon annan händelsevis sa Hello blev jag mest nervös. Det hände väl att jag svarade men sen kom ångesten över om engelskan skulle duga, så då blev jag tyst igen.
Men något var det ju som gjort mig nyfiken, så jag fortsatte att logga in flera kvällar. Så plötsligt en dag, när jag för övrigt hittat till den svenska delen av den här världen, träffade jag min första vän. Att han talade svenska kändes oerhört skönt och han var dessutom trevlig och tog hand om mig. Lärde mig olika kommandon, tog mig med på shopping så att jag fick lite snyggare kläder och hår, och så dansade vi.
Och sen har det bara fortsatt. Det gick ganska snabbt att jag blev helt biten och fascinerad av den virtuella världen. Second Life omsatte för ett år sedan 10 miljoner kronor varje dygn, och det är vi som är medborgare i världen som byter pengar med varandra. Köper land, bygger hus, startar klubbar, gör kläder, skor, hår och möbler som andra köper. Det låter konstigt och jag vet att jag i början sa att gränsen går när man börjar betala riktiga pengar för det här. Men det gör jag idag och det känns helt naturligt. Jag kan se skillnad på och uppskatta väl gjorda kläder eller inredningsdetaljer, och jag betalar gärna till den som lagt ner sin tid och sin kreativitet på att få till något snyggt.
Allt finns i Second Life. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad du kan uppleva. Fantastiska platser finns att utforska, både kopior av verkligheten och rena fantasivärldar. Du kan besöka Moskva, London och New York, dansa på tangoklubbar i Argentina, vandra runt i japanska trädgårdar, simma runt i vackra undervattensvärldar eller besöka platser där du knappt vet vad som är upp eller ner. Det finns kopior av museer runt om i världen där du kan vandra runt och titta på konsten samtidigt som du får berättat för dig vad du ser. Du kan hoppa fallskärm, åka skidor, flyga hängdrake, åka ubåt osv osv.
I verkliga livet (iRL=in real life) är jag en riktig hemmaråtta. Trivs bäst i soffan med en bok och mysbyxorna. Lite så är det i SL också. Efter att ha tillbringat en massa tid på klubbar med att dansa och prata med kända och okända, så har det nu blivit så att jag mest är hemma i mitt virtuella hem och påtar på. Ofta har jag någon på besök för ett samtal eller så bjuder jag in flera vänner som i sin tur bjuder sina vänner och så blir det party på dansbryggan.
Jag hoppas att jag får möjlighet att bjuda hem någon av er till mitt virtuella hem någon gång!
